I min trädgård har jag en vallmosort som jag tycker extra mycket om. Det är en gammal sort som brukade blomma i min mormorsmors rabatter på Porkala före kriget. Efter kriget hamnade både vallmor och rabatter på det sovjetiska arrendeområdet och då mormor fick tillbaka sitt hem många år senare var rabatterna borta och inte en enda vallmo fanns kvar.
För cirka tio år sedan revs i alla fall det sista som fanns kvar av det gamla, illa medfarna huset och på den tomma platsen började det följande sommar växa upp vallmo. Fröna hade legat i jorden under den gamla stenfoten i mer än femtio år och när de fick ljus och lite vatten började de gro!
Arten är papaver somniferum - alltså opievallmo - vilket förr var en vanlig trädgårdsblomma. Blommorna är lilafärgade men eftersom arten lätt korsar sig med andra vallmor kan de ibland bli allt från vita och rosa till nästan svartlila. Som kulturväxt är opievallmon känd i Norden ända sedan medeltiden. Den används för att framställa smärtstillande morfin (...och drogen heroin). Av mjölksaften från frökapslarna får man opium som förr användes som lugnande medel och sömnmedicin. Det var den här blomman 1800-talspoeten Erik Johan Stagnelius tänkte på då han skrev:
"Redan
med Cynthias lampa i hand, omglimmad av stjärnor,
Kommer du, vänliga natt, åter från skuggornas land.
Tystnaden jämte dig går och sömnen, av vallmo bekransad."
Kommer du, vänliga natt, åter från skuggornas land.
Tystnaden jämte dig går och sömnen, av vallmo bekransad."
